söndagspladder.
Date: 2012-12-10,00:20:00Category: Illustrations
här om dagen, närmare bestämt i tisdags, kom jag hem ifrån skolan. trött och slut efter att ha lagt all energi på att bråka med inDesign. ni vet hur det är. det enda man vill göra är att lägga sig med ansiktet ner i kudden, skrika oljudligt ner i den och sedan be till gud att man aldrig aldrig aldrig behöver öppna det förbaskade jävla programmet igen. (okej då, inte riktigt. ID är inte så förfärligt, men efter två hela dagars slit med skolarbetet skulle effekten kunnat vara densamma.) efter sitt mentalt störda utbrott, andas man ut och tänker "äääntligen är jag klar. nu slipper jag tänka på det. nu slipper jag trycka på den lilla rosa ikonen på ett bra tag" och man småler lite för sig själv. för ni vet ju hur skönt det är att vara klar med ett skolarbete? det är som att en enorm tyngd man gått och burit på i veckor äntligen släpps ifrån axlarna och man blir med ens många kilo lättare.
fantaskiskt, eller hur? men denna lyckokänsla varade i kanske... två minuter, innan jag insåg att jag var tvungen att fixa en tavla till min kära mor. det hade redan gått typ en vecka sedan jag sa att det skulle vara färdigt. en suck. "okej, jag vill verkligen inte öppna inDesign igen, men illustrator är jag ännu mer ovän med. jag kan i och för sig andvända photoshop men det blir verkligen inte lika bra när jag bara ska göra text. faaan. jag måste alltså. ja. bara för dig mamma. bara för dig."
ni som känner mig vet att jag tenderar att överdriva när jag, både skriver och berättar historer. men det blir liksom inte lika intressant ifall man inte kryddar maten lite extra. inget som överraskar. inget som förvånar. inget "ahaa"-moment. det är som att tugga på potatismos. noll tuggmotstånd. ingen som helst smak. ingen big surprise. och sjukt tråkigt. så lite måste jag få överdriva. jag blev iallafall klar med tavlan till min kära mamma. som egentligen inte alls var till henne, utan till min lilla, imorgon exakt sex månader gamla, kusin. Tristan. idag hölls det en namngivningsceremoni för honom som jag tyvär inte kunde närvara på. JKPNG, Y U NO B closer to Hedemora? men det är dumt att sörja över något sådant. en del av mig kunde dock vara där. genom tavlan som jag pillade ihop i all hast i tisdags kväll.
och ja, ni ska få se. calm down. ni behöver inte knuffas.
i helgen tog jag faktiskt helg och lät pluggandet vara ifred för ett tag. jag har istället nått upp till min gräns på nördighetsskalan. jag har plöjt igenom Harry Potter och Fenixordern, för 74 653:e gången. och så har jag tittat på film nummer 4,5,6,7 och 8. fast att jag inte står ut med att se på dem för att de missar viktiga detaljer och inte alls är lika bra som böcker, och nu ska vi avsluta den diskussionen innan jag spårar ur.
vart var jag..? jo. trots att jag inte står ut med filmerna, har jag gråtit floder och hav. kanske för att det är sorligt när alla man tycker om dör. kanske allra mest för att jag är nördig och känner mig som en del som lämnas kvar när serien tar slut. jag har ju ändå levt med HP sedan jag bara var 9 bast och min klassföreståndare läste den första boken för klassen. i 10 år levde vi ihop, tills den sista filmen hade prämiär. är det konstigt att man gråter då? nej. just. det.
Kommentarer:
