Som en ängel kom du. Nedstigen från himmelen. För att påbörja ditt uppdrag.
Sänd för att hjälpa. Sänd för att rädda.

Helt plötsligt stod du bara där. Öppnade dörren med ett leende.
Välkomnade mig in till din alldeles egna privata vrå. Du tog tag och drog.
Fick mig att gå rakt. Fick mig att gå rätt. Med ett stadigt tag om min axel.
Väldigt nära, väldigt främmande.

Du välkommande mig in. Du bjöd mig på trygghet. På säkerhet.
Du delade din själ och fick mig att dela min.
Smittade av dig med din glädje. Med en närvaro som ingen annans.
Du var speciell. Det visste jag redan då. När du öppnade dörren.

Du frågade. Du ville veta. Du lyssnade. Du berättade.
Din röst var lugn och ditt sinne var förstående. Du var speciell.
Så nära, så närvarande men samtidigt någon annanstans.
Du fick mig att förstå. Att du var sänd bara för mig. Att du var på uppdrag.
Du var speciell.

Jag lärde mig att jag vågar plocka fram min tillit. Den som jag tappat bort.
Den som jag hittat igen och den som jag gömt.
Långt därinne för att aldrig någonsin bli återfunnen. Du letade fram den.
Jag vågade leta fram den. Det kändes bra. Det kändes rätt. För du var speciell.

Varje gång jag vände mig om fanns du där. Med ditt varma trygga leende.
Varje gång jag behövde det tog du fram på axeln. Sa ingenting. Bara fanns.
Tog mig in till din lilla vrå. Som jag lärde mig att tycka om.
Du gav mig det du visste att jag ville ha. Det som jag behövde.
Trygghet. Någon att luta sig mot.

Du var den som jag inte visste att jag ville ha. Tills du en dag inte längre var kvar.
Du log och sa att du måste iväg på nya uppdrag. Nya äventyr.
Men att det inte var slutet. Att vi ses igen.
Med din hand på min axel fick jag kraft och mod. Att våga stå på egna ben.
Att våga igen. Att vilja igen.

Och då. Då förstod jag. Du var här för mig bara för stunden.
För att jag var den som behövde det just då. Du var på uppdrag.
Och ditt uppdrag var slutfört. Du var tvungen att låta mig gå själv.
Du var tvungen att återvända. Till himlen.
Kanske till andra där ute som tappat bort sig själva.
Du var inte min att äga.

I bara några dagar fanns du vid min sida.
Med starka steg alldeles bakom mina. Bara några dagar, sedan var jag redo.
Redo att släppa taget. Och jag insåg att jag måste sluta luta mig tillbaka.
Att jag måste börja gå rakt.
Men jag vet också. Att nästa gång jag ramlar. Nästa gång jag tappar bort,
nästa gång jag glömmer och inte hittar. Då kommer jag att vända mig om.
Och jag kommer att se det där leendet som påminner mig att fortsätta.
Fortsätta leta, fortsätta framåt.

Som en ängel kom du. Min alldeles egna skyddsängel.
- alexandra morelius, september 2012.