VÄRLDENS SNABBASTE BESLUT.
Date: 2014-04-20,13:12:03
Category: Writing
Hej. Eller vad jag nu ska skriva.
Jag har inte tittat in här på över ett år. Tänker att det kanske är dags.
Det händer mycket på ett år. Så mycket att det skulle ta för lång tid att skriva ner.
Ändå känns det inte som att jag inte åstadkommit någonting alls. Tänker lite att
om jag skriver ner här var sjutton det är som händer och vad jag gör så kan jag se
tillbaka igen om ett år och inse att jag faktiskt visst åstadkommer någonting.
Upp till bevis. Jag har ju "lovat" mig själv att 2014 ska vara ett bra år, så något
vettigt hoppas jag att jag lyckas med att göra.
Bring it on.
FÖR DET ÄR NÄR MAN HAR FLYTTAT DÄRIFRÅN SOM MAN INSER ATT DET ÄR DEN STADEN SOM FÅR ENS HJÄRTA ATT SLÅ.
Date: 2013-03-08,13:53:00
Category: Writing
Drömmer om sommaren. Drömmer om varma nätter på en uteservering med ett glas öl och
en cigarett i handen. Drömmer om barndomsvänner att skratta och prata strunt med. Drömmer
om att kramas med familjen. Drömmer om att resa med de jag gillar allra bäst. Drömmer om att
bara vara. Drömmer om gå barfota i gräset. Drömmer om att somna med ett kissemisse på bröstet.
Drömmer om vacker musik och festivaler. Drömmer om sena kvällar med gitarrer. Drömmer om
mitt älskade Dalarna och mitt älskade (detta säger jag aldrig högt) Hedemora.
Jag har hemlängtan.
söndagspladder.
Date: 2012-12-10,00:20:00
Category: Illustrations
här om dagen, närmare bestämt i tisdags, kom jag hem ifrån skolan. trött och slut efter att ha lagt all energi på att bråka med inDesign. ni vet hur det är. det enda man vill göra är att lägga sig med ansiktet ner i kudden, skrika oljudligt ner i den och sedan be till gud att man aldrig aldrig aldrig behöver öppna det förbaskade jävla programmet igen. (okej då, inte riktigt. ID är inte så förfärligt, men efter två hela dagars slit med skolarbetet skulle effekten kunnat vara densamma.) efter sitt mentalt störda utbrott, andas man ut och tänker "äääntligen är jag klar. nu slipper jag tänka på det. nu slipper jag trycka på den lilla rosa ikonen på ett bra tag" och man småler lite för sig själv. för ni vet ju hur skönt det är att vara klar med ett skolarbete? det är som att en enorm tyngd man gått och burit på i veckor äntligen släpps ifrån axlarna och man blir med ens många kilo lättare.
fantaskiskt, eller hur? men denna lyckokänsla varade i kanske... två minuter, innan jag insåg att jag var tvungen att fixa en tavla till min kära mor. det hade redan gått typ en vecka sedan jag sa att det skulle vara färdigt. en suck. "okej, jag vill verkligen inte öppna inDesign igen, men illustrator är jag ännu mer ovän med. jag kan i och för sig andvända photoshop men det blir verkligen inte lika bra när jag bara ska göra text. faaan. jag måste alltså. ja. bara för dig mamma. bara för dig."
ni som känner mig vet att jag tenderar att överdriva när jag, både skriver och berättar historer. men det blir liksom inte lika intressant ifall man inte kryddar maten lite extra. inget som överraskar. inget som förvånar. inget "ahaa"-moment. det är som att tugga på potatismos. noll tuggmotstånd. ingen som helst smak. ingen big surprise. och sjukt tråkigt. så lite måste jag få överdriva. jag blev iallafall klar med tavlan till min kära mamma. som egentligen inte alls var till henne, utan till min lilla, imorgon exakt sex månader gamla, kusin. Tristan. idag hölls det en namngivningsceremoni för honom som jag tyvär inte kunde närvara på. JKPNG, Y U NO B closer to Hedemora? men det är dumt att sörja över något sådant. en del av mig kunde dock vara där. genom tavlan som jag pillade ihop i all hast i tisdags kväll.
och ja, ni ska få se. calm down. ni behöver inte knuffas.
i helgen tog jag faktiskt helg och lät pluggandet vara ifred för ett tag. jag har istället nått upp till min gräns på nördighetsskalan. jag har plöjt igenom Harry Potter och Fenixordern, för 74 653:e gången. och så har jag tittat på film nummer 4,5,6,7 och 8. fast att jag inte står ut med att se på dem för att de missar viktiga detaljer och inte alls är lika bra som böcker, och nu ska vi avsluta den diskussionen innan jag spårar ur.
vart var jag..? jo. trots att jag inte står ut med filmerna, har jag gråtit floder och hav. kanske för att det är sorligt när alla man tycker om dör. kanske allra mest för att jag är nördig och känner mig som en del som lämnas kvar när serien tar slut. jag har ju ändå levt med HP sedan jag bara var 9 bast och min klassföreståndare läste den första boken för klassen. i 10 år levde vi ihop, tills den sista filmen hade prämiär. är det konstigt att man gråter då? nej. just. det.
I WATCHED, I LET IT BURN. I THREW YOUR SHIT INTO A BAG AND PUSHED IT DOWN THE STAIRS. I CRASHED MY CAR INTO A BRIDGE.
Date: 2012-11-01,00:18:00
Category: Illustrations
lite typografi såhär på natten när man ändå är vaken. lyssnade på denna låten i bilen i måndags på
väg upp till jobbet. passar perfekt till hur jag känner mig just nu. annars händer det inte jättemycket
här ute på "landet". imorgon far jag till stockholm för en snabbvisit och för att agera flytthjälp.
"publiken är också nervös"
Date: 2012-10-15,16:14:00
Category: Writing
du säger att du givit upp
att du spelat din sista akt
att du sjungit sin sista vers
att du skrivit dina sista rader
du säger att du inte orkar mer
men kommer du ihåg vad jag sa
den där kvällen i november
när månen hängde högt
och staden var tom på skratt
minns du att jag sa
att publiken också är nervös
- alexandra morelius, oktober 2012
även fast jag kanske inte är så duktigt på det, tycker jag om att skriva. det har ni kanske märkt. det roligaste med mitt skrivande är det bara kommer till mig. jag kan få en rad som fastnar och ekar i mitt huvudet. det kan komma utav att jag lyssnar på en låt, ser en bild, hör ett citat, en scen ifrån en film eller bara helt utav sig själv. när som helst. fast oftast på nätterna. och då måste jag skriva ner det på en gång, för att inte glömma. det är ganska komiskt att skriva ner en hel text via mobilens antecknigsapplikation ifall man är ute bland folk. det är ganska komiskt när man skriver frenetiskt och länge. kanske tror folket att man skriver längsta smset någonsin.
jag skriver jättemycket. jag skriver på den här bloggen och på en till. jag skriver dagbok, nästan varje dag. jag skriver låttexter. jag skriver berättelser. jag skriver små korta rader. ända sedan barnsben har jag tyckt om att skriva. när jag slutade sexan sa min lärare "kanske blir hon författare till slut."
på höstlovet (okej, jag har inte höstlov, men när alla andra har höstlov) ska jag och min syster göra ett projekt. det involverar mina texter, hennes texter, hennes gitarr och hennes sång. det kanske säger ganska mycket om vad det handlar om? jag väntar förväntasfullt på att utföra projektet och se resultatet.
okej. nu ska jag fortsätta plugga. jag lovar.
tystnad.tagning.
Date: 2012-09-26,22:26:00
Category: Writing
mörker
"ssssch"
jag biter mig i tungan
spänner benen för att knäna ska sluta skaka
rynkar pannan
försöker minnas
går igenom
ord för ord
mening för mening
inte
glömma
händerna längst sidorna med naglar som rivs
tystnad
går igenom allt i huvudet en gång till
vill inte missa
rädd för att säga fel
göra fel
göra bort mig
tystnad
bara sekunder kvar
jag kan höra mina egna hjärtslag
orytmiska
dunk..dunk.....dunk....dunk.dunk...dunk
ridån går upp
strålkastarljuset bländar
applåder
tittar men ser ingenting
ler
spelar
agerar
gör min grej
det här är min teater
och ni är min publik.
-alexandra morelius, september 2012
skriven sådär på ett mobiltangentbord för ett par dagar sedan på ett tåg någonstans i sverige.
Date: 2012-09-24,20:45:00
Category: Writing
Som en ängel kom du. Nedstigen från himmelen. För att påbörja ditt uppdrag.
Sänd för att hjälpa. Sänd för att rädda.
Helt plötsligt stod du bara där. Öppnade dörren med ett leende.
Välkomnade mig in till din alldeles egna privata vrå. Du tog tag och drog.
Fick mig att gå rakt. Fick mig att gå rätt. Med ett stadigt tag om min axel.
Väldigt nära, väldigt främmande.
Du välkommande mig in. Du bjöd mig på trygghet. På säkerhet.
Du delade din själ och fick mig att dela min.
Smittade av dig med din glädje. Med en närvaro som ingen annans.
Du var speciell. Det visste jag redan då. När du öppnade dörren.
Du frågade. Du ville veta. Du lyssnade. Du berättade.
Din röst var lugn och ditt sinne var förstående. Du var speciell.
Så nära, så närvarande men samtidigt någon annanstans.
Du fick mig att förstå. Att du var sänd bara för mig. Att du var på uppdrag.
Du var speciell.
Jag lärde mig att jag vågar plocka fram min tillit. Den som jag tappat bort.
Den som jag hittat igen och den som jag gömt.
Långt därinne för att aldrig någonsin bli återfunnen. Du letade fram den.
Jag vågade leta fram den. Det kändes bra. Det kändes rätt. För du var speciell.
Varje gång jag vände mig om fanns du där. Med ditt varma trygga leende.
Varje gång jag behövde det tog du fram på axeln. Sa ingenting. Bara fanns.
Tog mig in till din lilla vrå. Som jag lärde mig att tycka om.
Du gav mig det du visste att jag ville ha. Det som jag behövde.
Trygghet. Någon att luta sig mot.
Du var den som jag inte visste att jag ville ha. Tills du en dag inte längre var kvar.
Du log och sa att du måste iväg på nya uppdrag. Nya äventyr.
Men att det inte var slutet. Att vi ses igen.
Med din hand på min axel fick jag kraft och mod. Att våga stå på egna ben.
Att våga igen. Att vilja igen.
Och då. Då förstod jag. Du var här för mig bara för stunden.
För att jag var den som behövde det just då. Du var på uppdrag.
Och ditt uppdrag var slutfört. Du var tvungen att låta mig gå själv.
Du var tvungen att återvända. Till himlen.
Kanske till andra där ute som tappat bort sig själva.
Du var inte min att äga.
I bara några dagar fanns du vid min sida.
Med starka steg alldeles bakom mina. Bara några dagar, sedan var jag redo.
Redo att släppa taget. Och jag insåg att jag måste sluta luta mig tillbaka.
Att jag måste börja gå rakt.
Men jag vet också. Att nästa gång jag ramlar. Nästa gång jag tappar bort,
nästa gång jag glömmer och inte hittar. Då kommer jag att vända mig om.
Och jag kommer att se det där leendet som påminner mig att fortsätta.
Fortsätta leta, fortsätta framåt.
Som en ängel kom du. Min alldeles egna skyddsängel.
- alexandra morelius, september 2012.
omedvetet.
Date: 2012-09-16,21:24:02
Category: Writing
när man tänker på att man tänker
när man andas manuellt
när man blinkar medvetet
när man kommer på sig själv med att röra på tårna
utan att riktigt veta varför
man blir medveten om det omedvetna
precis så
så känns det
när man inser vad det är som man verkligen känner
där långt inuti
- alexandra morelius, september 2012
det är liksom på kvällarna med lite alkohol i blodet som det kommer till en. som man kanske kanske kan göra något av.
Date: 2012-08-11,23:28:05
Category: Writing
för det är inte sådant som man talar högt om
det är sådant som man låter rinna av
på ställen där man vet att det stannar kvar
för i sverige ska man inte tala högt om svåra saker
man ska hålla uppe sin fasad
och låtsas som att allt är bra
man ska aldrig, aldrig, visa sig svag
man ska hålla uppe sin fasad
och låtsas som att allt är bra
- alexandra morelius, augusti 2012
när man inte riktigt vet hur man ska hantera sig själv kan man gå till platsen där allt började, skriva ett brev till personen som allt handlar om, elda upp det jävla brevet med alla smärtsamma känslor, se det brinna ner till ingenting värdefullt, gå därifrån och lämna allt bakom sig och sedan vara GLAD.
Date: 2012-08-02,23:29:00
Category: Writing
fönstershoppar på webben mitt i natten. ni då? jag kan inte sova. trodde ångestnätterna var över. varför tar jag fortfarande på mig skulden för allt? varför?
Date: 2012-07-31,02:10:21
Category: Writing
Oh, I should sing a little bit faster
I’m to blame for this disaster
I’m repairing my heart for you
Oh and I should breathe a little bit softer
Oxygen reminds me I lost him
I’m repairing my heart for you
- andrew belle, the daylight
som vatten.
Date: 2012-07-22,20:11:51
Category: Writing
Det är som att ligga under vatten
Man försöker andas och så kommer man på att man kan ju inte det
Det går liksom inte att sluta tänka på det
- anna jansson, främmande fågel
ett sista hejdå.
Date: 2012-07-19,19:00:03
Category: Writing
en signal. och en till. och en till. telefonsvarare.
efter tre veckor var det en vana. ingen förväntan. mycket förtvivlan.
ringer igen. och igen. och igen. "hee-eej".
det hörs på varje ord, på varje mening vad som ska komma. sägas. hända.
hela hans kroppsspråk kunde läsas genom telefonen. varje muskelrörelse. varje andning.
en tår. och en till. och en till. flodvåg.
"det här fungerar inte." kort och koncist. det fungerar inte. punkt.
och sedan läggs luren på och allt, ALLT, är slut.
då inser man. att det var sista gången. sista hejdået. någonsin.
- alexandra morelius, juli 2012.
dårar
Date: 2012-07-16,22:29:40
Category: Writing
kärlek är den högsta form av dårskap
som gemensamt kan begås av både man och kvinna.
men ack, världen vore fattig utan dårar.
- napoleon
